fredag 17 april 2015

Biblioteksbella surar: Amin Maalouf

Att av och till ropa ”kulturskymning!” eller utnämna Sverige till kulturellt U-land är ett slags koketteri som kulturarbetare gärna ägnar sig åt istället för morgongymnastik, men idag känner jag mig faktiskt sur på riktigt. Varför, varför, varför i hela vida världen översätts inte Amin Maalouf till svenska?! Nu när jag sitter och förbereder mig inför den kommande Världsbokdagen genom att läsa hans bok Samarkand känner jag hur den skälvande skönhetsupplevelsen sakta övergår i känslor av bitterhet och vanmakt över det trista faktum att det bara är denna samt Leo Afrikanen av hans sammanlagt sju romaner som finns att tillgå på svenska. Är inte det skandal så säg!

Men om man nu ska tvinga sig till att vara positiv så finns ju trots allt Samarkand översatt, och vilken bok det är! Baksidestexten påstår visserligen att det rör sig om något så trist som ”en historisk skröna, en tankeväckande roman som gnistrar av orientalisk mystik”, vilket förstås är struntprat. Allt som inte är diskbänksrealism ska tydligen kallas skröna (här lyckades man i alla fall undvika att kalla den ”mustig”), och en roman blir faktiskt inte mystisk bara för att den utspelar sig i Orienten. Vill man få en mer träffande beskrivning kan man lyssna på författarens egna ord:

”Skyddad av sin låda av guld kommer den att oskadd stiga upp ur havens dunkla djup, med sitt öde berikat av en ny odyssé. Fingrar kommer att kunna smeka den lätt, öppna den, kasta sig över den. Fänglslade kommer att kunna följa krönikan om dess äventyr från första till sista sidan. De kommer att upptäcka poeten, hans första dikter, hans första berusningar, hans första fasor. Och assassinernas sekt. Sedan kommer de att hejda sig, fyllda av tvivel, skeptiska, inför en målning i sandens och smaragdens nyanser. Den är varken daterad eller signerad, under den står bara dessa ord, brinnande eller illusionslösa: Samarkand, det vackraste ansikte som jorden någonsin vänt mot solen”.

Om inte ett sådant stycke förmår väcka läslusten är den nog inte bara sovande utan stendöd. Amin Maalouf skriver om en värld som känns obekant på ett språk som känns ovant, om personer man inte riktigt känner igen men ändå saknat. Han är viktig, rolig, märklig, oundgänglig och så många andra adjektiv att jag väljer att avrunda här, med en djupt känd appell åt alla franska filologer och framsynta förlag därute; se till att göra Maalouf tillgänglig på svenska!




Inga kommentarer: