torsdag 23 augusti 2012

Hello Kitty måste dö


Alltså, bara titeln är ju fantastisk! Och omslaget också. Och sidorna med svart kant. Redan där känner jag att jag gillar Hello Kitty måste dö av Angela S. Choi. Och jag blir inte alls besviken - snarare tvärtom!

Det börjar väl sisådär med mödomshinna och myten om den som ännu lever kvar - som min kära bästa vän redan förvarnat mig om att jag inte skulle gilla, så jag tog det med en nypa salt och ställde in mig på att det skulle bli bättre. Och det blev det!

Det börjar så här: 29-åriga amerikansk-kinesiska advokaten Fiona Yu har bestämt sig för att ta sin egen oskuld och har inhandlat bedövningssalva (för att det inte ska göra ont), dildo (för tanken på en karl som ska mosa henne gör henne äcklad) och glidmedel (för att underlätta det hela). Häpp, så var det gjort! Men det kom inget blod. Besviken och snuvad på konfekten tar hon kontakt med en plastikkirurg som kan återställa mödomshinnor. Det leder till att hon återförenas med sin barndomsvän - och den enda hon någonsin varit småkär i - Sean Killroy, som hon inte sett sedan han nöjt tuttade eld på en skolkamrats hår och hamnade på ungdomsvårdsanstalt. Han är nu plastikkirurg med mödomshinnor som specialitet.

Om Fiona är en rätt kallsinnad typ utan vidare känslor och som gör uppror mot de traditionella värderingarna hos sina kinesiska föräldrar och vill bli av med stämpeln som en vanlig, väluppfostrad och välutbildad Hello Kitty-typ som gifter sig och skaffar barn, tvättar och lagar mat, så är Sean helt spritt språngande galen. Och jag gillar! Åååå, vad jag gillar! Jag är ett stort fan av tv-serien Dexter och Sean bär många likheter med honom. Välpolerad yta med en fäbless för seriemord - han bara älskar det. Sean har liksom Dexter en fin liten båt som kan vara ytterst praktisk då man gillar att ta död på folk. Men i motsats till Dexter så är Sean fantastiskt rolig. Hela boken är väldigt rolig, och absurd och morbid. Allt i ett. Fiona bär också drag av Dexter med sin distans till människor och känslokyla - och hon är också fantastisk rolig med sina tankar och iakttagelser.

Fionas pappa fixar den ena efter den andra hopplösa dejten till henne för att han tycker att det minsann är dags för dottern att gifta sig. Men det tycker inte Fiona. Hon vill inte alls gifta sig, definitivt inte med någon av de äckliga och menlösa kinesiska killar som pappan fixar fram, och helst slippa dejta överhuvudtaget. Sean och hans "fritidsintresse" påverkar så klart Fiona och hennes tankar om vad man får och kan göra och det visar sig att det finns lösningar på allt. Och Fiona lär sig att ta vara på de rätta tillfällena. För alla ska vi ju dö, som Sean säger.

tisdag 21 augusti 2012

Konsten att vara kvinna


Jag plöjde den brittiska journalisten Caitlin Morans Konsten att vara kvinna (How to be a woman) häromveckan. Och kan konstatera som andra att det är en bok som alla bör läsa - kvinna som man. Mest igenkänning är det ju så klart för kvinnor, men jag tror faktiskt att män kan behöva läsa lite om hur det är att vara kvinna också.

Och ska man pracka på pojkvännen, brorsan, bästa kompisen, ex:et, sambon, pappa eller farbror en feministisk bok så passar den här rätt så bra. Caitiln Moran är fantastiskt rolig och blandar drastisk humor med feministiska ståndpunkter - och är otroligt öppen och frispråkig och delar med sig av sina egna erfarenheter. Och så är det ganska mycket sprit, droger och rockmusik inblandat - vilket kanske kan locka den mest motsträvige man (eller?). Den är också ett slags popkulturdokument eftersom Moran jobbade som skribent på bland annat Melody Maker som ung.

Boken är som en resa i en kvinnas liv och speglar olika stadier från när Moran är 13 år och framåt med kapitel som Jag börjar blöda!, Jag måste ha behå!, Jag går på strippklubb! Skaffa barn! och Abort. Här diskuteras brasiliansk vaxning, skönhetsoperationer, sexism och feminism. Men också hur det är att skaffa barn och göra abort. Det är en bok som man vill göra en massa hundöron i, stryka under och skriva små noteringar i kanten. Med en massa utropstecken och "jag också!". Men det gick ju inte eftersom jag lånat den från biblioteket... Men jag ska köpa ett lager och ha hemma och ge bort till behövande. Och skrattar och småfnissar gör man ofta när man läser. Som när hon skriver om brasiliansk vaxning:

"Det är helt obegripligt att vi har kommit dithän att det i praktiken kostar pengar att ha mus. Vi tvingas pröjsa för skötsel och underhåll av våra genitalier, som om de vore offentliga parker. Rena smygbeskattningen: mums - musomsättningsskatt. Det är pengar som borde gå till ELRÄKNINGEN och OST och BASKRAR. Men istället slänger vi bort dem på att få bävern att se ut som ett tanigt kycklingbröst på Lidl. FAN ta er, ni normerande-porrvanor-som-tagit-er-ända-in-i-mina-underbyxor. FAN TA ER."

Titeln är passande för det är fan i mig en konst att vara kvinna. Om man följer normen och alla påhittade "måsten", vill säga. Men som Caitlin Moran skriver i efterordet: "För om allt jag säger i den här boken leder fram till en enda insikt är det denna: att man egentligen inte ska bry sig om allt det här. Att man ska strunta i påstådda "svårigheter" med att vara kvinna. Vägra se dem som problem över huvud taget."

Så är det ju, skit i normerna, se det inte som problem som måste lösas och var dig själv. Men är det så lätt när man är en osäker tonåring eller tjugonånting innan man kommer underfund med saker och ting och till det stadiet då man som kvinna får ett osvikligt självförtroende och skiter i vad andra tycker och inte tolererar att bli sexistiskt behandlad. Då man kommit till det stadiet då man vågar säga ifrån. Jag som själv är i mitten av 30's kan konstatera att ju äldre jag blivit, desto mer skiter jag i vad andra tycker och rådande normer - och blir mer och mer frispråkig och tar inte skit - vare sig från män eller kvinnor. Moran konstaterar detsamma. Även om jag alltid har varit rätt frispråkig av mig och inte tolererat att bli kallad lilla gumman eller att bli nypt i rumpan på krogen, så känner jag mig tryggare i att hantera sådana situationer.

Jag är feminist. Ingen tvekan om det. Jag kan lätt ställa mig på en stol och vråla för full hals: JAG ÄR FEMINIST! Som Moran uppmuntrar alla att testa. Men är du själv osäker på om du är feminist, så kan du göra ett snabbt Moran-test. "Stick ner handen i byxorna. a) Har du slida? och b) Vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja: Grattis! Du är feminist." Och vilken kvinna svarar nej på dessa frågor?

Tips! Missa inte att lyssna på Caitlin Moran på Kulturhuset i Stockholm 29 augusti.

lördag 18 augusti 2012

Dagens skräcktips!



Nu är det Kulturfestival i Stockholm. Och ni som bor i stan eller befinner er här - och gillar skräck - får ABSOLUT inte missa den svenske skräckmästaren John Ajvide Lindqvist på Kulturhustaket i kväll.

Det är sällan han pratar offentligt, så passa på att hänga på taket och lyssna i kväll! Det ska jag göra i alla fall. Första parkett. Tre timmar i förväg ska jag vara där. Minst.

Jag ÄLSKAR nämligen John Ajvide Lindqvist! Han är bara fantastisk. Och skriver underbart myspirrspännande och kräkäckligt. Hans styrka ligger i personteckningarna, tycker jag. Och skildring av utanförskap och samhället - som i Låt den rätte komma in. Och så har han ju en ypperlig musiksmak - som framförallt märks av i Människohamn där de illasinnade spökena åker omkring på flakmoppe på en ö i Roslagen och citerar The Smiths-låtar. Hur kan man inte älska det liksom?! Skräck och Morrissey - bästa kombinationen.

Och titeln Låt den rätte komma in är ju Morrisseys Let the right on slip in:


Ses vi på Kulturhuset i kväll då?

onsdag 15 augusti 2012

Läsplatta på resa


Alltså det här med e-böcker och läsplattor är ju fantastiskt praktiskt när man är ute och reser. Jag har testat tidigare, men inte i den här utsträckningen som nu i sommar. Tiden är förbi när man ska försöka trycka ner alla sjuttielva sommarläsningsböcker i den redan överfulla resväskan där solkrämstuber och schampoflaskor riskerar att brisera och kladda ner alla böckerna som man surt släpat runt över halva världen. Nu är det bara att ladda ner ett gäng böcker till plattan och packa ner i handbagaget eller i fickan om man råkar ha en lite större sådan.

Jag tog med mig en läsplatta på tågluffen i Frankrike i somras och bara två pocketar (!). Har typ aldrig hänt förut att jag haft med mig så få pappersböcker. Supersmidigt och inte alls lika tungt som när minst åtta inbundna tjockisböcker ska med - speciellt när man inte stannar på samma ställe mer än ett par dagar och då inte vill ha supertungviktsväskan att släpa på.

Och det här med läsplattor hade jag inte riktigt koll på hur det slagit i övriga världen (förutom USA), så döm om min förvåning när vi pallrar oss ner till stranden på franska Rivieran och slår oss ner i solstolarna och kikar runt lite på våra solstolsgrannar. I samma rad ligger tre andra personer under sina parasoll med solkrämsflaskorna och Evianflaskan nära till hands med just det - läsplattor. Inte surfplattor - läsplattor. Jag petade på pojkvännen och viskade förbluffat: "Kolla alla tanter har läsplattor!"

Inte så konstigt kanske att semestrare har med sig läsplattor fulladdade med e-böcker - det är ju latmaskens och den smarte resenärens bästa semesterpryl ju! Och jag kommer alltid att resa med läsplatta hädanefter. Så det så. Det blir inget pappersbläddrande på semestern längre! Och som bonus slipper jag dra axeln ur led för att resväskan är tung som bly av all semesterläsning. Och väskan slipper också den där skämmiga orangea lappen på flyget som varnar stackars lastare att de kan bryta ryggen för att resenären (jag) packat alldeles för många tunga böcker i sin semesterväska.

Har ni läst några e-böcker i sommar?